malinkatarinaohberg

Jag har nyss kommit från skolan, tack gode gud att vi fick sluta tidigare. Jag är helt slut! Mina tankar har ägnats till Desirée, Janne och Tross hela dagen.

Igår klockan halv åtta på morgonen for jag, Christoffer och morfar upp mot Arvidsjaur och började leta efter Tross direkt vi kom fram till olycksplatsen. En massa spår var det enda som syntes till. Jag sprang i snön efter alla möjliga spår och ropade rösten ur mig, visslade och lockade. Morfar körde mig en bit efter vägen medans Christoffer gick en annan väg. Sen när inga hundspår syntes till forstatte vi mot vägen där Christoffer gick. Morfar släppte av mig en bra bit bortanför Christoffer och medans han fortsatte längre fram. Jag vankade av och fram när jag såg att spåren gick åt båda hållen. Jag var påväg mot Christoffer då jag bara fick den känslan att jag inte skulle gå därifrån. Så kom Janne, Desirées mormor och mamma samt en annan kille dit. Dom började också ropa och vissla efter honom. Sen säger killen som var med att han såg någonting mot den in snöade vägen så jag började springa dit och ropa. Och nog var det han! Han var jätte rädd så jag lät Janne gå fram till han och han skyggade även för honom men sen kände han igen honom och kom fram.

Man blev så glad när man såg dom springande tillbaka och Tross var så glad att man började nästan gråta. Lite över ett dygn hade han famlat runt i skogen alldeles själv. Jag är så glad över att Janne fått honom tillbaka, att någonting av Desirée fått stannat kvar med honom. Vi tog Tross till Arvidsjaur där Karl-Johan ville träffa honom (Deirées pappa) eftersom han hade letat hela natten efter honom. När vi varit där och fått höra vad som egentligen hade hänt vid olyckan fortsatte vi mot Piteå till veterinären. Vi hade fått tid klockan halv två så vi for till mamma först och åt en hamburgare och sen for vi till veterinären.

Vi fick ingen att komma så fort men när dom väl undersökte honom så var han jätte lugn. Han hade fått en liten blödning i levern och hade lite blod i ena lungan och så hade han muskelsönderfall men han skulle bli helt frisk. Dom ville hålla honom över natten och ge honom morfin och näring via dropp. Det var nästan svårt att lämna honom då man visste att han hade varit själv så länge.

Janne och morfar hämtade nog honom imorse och jag hoppas att han mår bra nu när han har fått komma hem.

Hittade denna fina bild på Desirée och måste bara få lägga upp den. Vila i frid, mitt ljus brinner för dig än ♥

Jag hoppas du har funnit ro uppe i himlen, jag tänker på dig du fina ängel ♥

Älskade Tross, nu är du hemma tygg med min morbror.